Jag såg djävulen bär prada igår, -för tredje eller fjärde gången. Efteråt satt jag och funderade en stund och jag tror verkligen att det är så, att vissa människor kan man slita som ett djur för, alltid ställa upp, alltid finnas där, men man får inte ens ett tack. Jag tror inte att dessa människor är medvetna om det, det är nog bara så att det är så dom är. Det som ger filmen det där lilla extra är när Miranda Priestly (the devil) sätter sig i bilen i slutscenen och ler för sig själv. Jag kan ju åtminstone hoppas att de som är som henne i verkligheten också gör det, jag tänker i alla fall tro det, för det känns lite bättre då. Jag har varit med om denna situation själv, och jag vet, jag vet, det är inte okej att acceptera att folk inte visar sin uppskattning, men man får nog lära sig att ta det. Vissa människor är nog bara så, sen har man ju lite sig själv att skylla när man låter folk tro att man alltid finns där och alltid ställer upp, men det är väl så vi andra är. Jag vet att det jag gör uppskattas och givetvis vore det roligt om någon visade den uppskattningen, men min vetskap om den värmer lite i hjärtat i alla fall.

Ha en fortsatt fin dag!


The Devil Wears Prada, © 2006