Varning för bildbomb!

 

Håkan Hellström

Magasinet, Falun 20131213

 

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu, många små irritationmoment och många frågor som jag försöker ta ställning till. Men men, det får väl snurra ett tag till..

 

Igår var jag och Nisse på promenad i skogen. Planen var att vara ute cirka en och en halv timme. Det blev tre. Och en halv. Ja, vi kanske gick lite vilse.. Inte så vilse att vi inte hittade tillbaka men så vilse att var tvugna att gå tillbaka samma väg som vi kom, och den var rätt lång.. Men men, vi kom hem igen, Nisse har återhämtat sig, jag har träningsvärk i rumpan så jag bjuder alla mina tusentals grannar på en riktigt schysst gångstil idag, alltid värt att få någon att le.

 

 

 

Jag ser att trots mitt inte-så-aktiva engagemang här på bloggen så är det ändå några av er som lever starkt på hoppet att något ska hända. Varje dag. Men det glädjer mig, det är fint av er.

 

Jag har som de flesta av er, trots bloggfrånvaron, vet tagit mitt pick och pack och flytt min kos till den stora staden i öst, Stockholm. Eller ja. Huddinge närmare bestämt och Flemingsberg ännu närmare bestämt. Nu sitter jag här i en 1:a på 24 kvm i ett av Sveriges mest storskaliga miljonprogramsområden och.. tamtadam! Trivs himla bra! Snacka om att man har många märkliga fördomar, både som människa och kanske ännu mer som arkitekt. Detta kan vara en av de bästa sakerna som hänt under hela min inte-så-långa arkitektkarriär!

 

Jag har ju lovat att bjuda på bilder, dock har jag inte kommit så långt alls med australienbilderna så ni får nöja er med annat. Emmys bröllop t.ex.

 

Då var man åter på svensk mark. Åter i detta kalla, mörka land som jag alltid uppskattat så mycket, trots sina brister. Det gör jag fortfarande. Ändå är det något som drar i mig, som bara vill tillbaka, kanske lika mycket för att slippa möta vardagen och verkligheten här hemma som för värmen och den fantastiska naturen där nere. Jag vet inte, det är väl bara en helt vanlig känsla när man har haft det bra. 

En sak jag däremot vet är att jag inte är redo för vintern och inte heller för julen, den har överhuvudtaget inte funnits i mitt medvetande de senaste veckorna. Tills nu. Jag antar att jag kommer in i julmyset bara jag ställt om hjärnan lite. Och gått ut mer än en halv minut så att kylan blir lite verklig.

 

Den här resan är en av de häftigaste sakerna jag någonsin gjort, helt klart i klass med New York, kanske tom lite häftigare.

 

Jag ska försöka posta lite mer bilder allteftersom, när jag får in dem på datorn och sådär. Nu ska jag försöka fördriva lite tid innan tåget går kl 18.. Mat?

 

I torsdags tog jag och Anna varsitt plan i olika riktning efter nästan 3 veckor i bil. Anna åkte tillbaka till Melbourne och jag flög till Cairns. 

 

Här är typiskt tropiskt klimat med regnskurar med sol däremellan, men det är supervarmt och fuktigt dygnet runt, tror det pendlar mellan 27-33 grader ca.

Vi har nu lämnat tillbaka bilen och befinner oss i Brisbane efter tre dagar på stranden. Här är vansinnigt varmt trots att klockan bara är 10! Vi har flytt in på biblioteket en stund innan vi ska fortsätta våran arkitekturptomenad. Man ska inte klaga när det är sol och varmt, men om man befinner sig i en storstad är det lite jobbigt, en liten bris hade ändå varit skönt! :)

 

På Gold Coast passade jag på att ta en surflektion vilket var svårt, men det gick oväntat bra och var sjukt roligt! Som de flesta av er vet går Anna med gipsad arm numera så hon fick roa sig med em. promenad och att agera fotograf. Bilder kommer när jag är hemma igen. Till dess får ni nöja er med dessa. :)

 

Puss o hej!

 

Sydney är nu avverkat och jag behöver nog inte säga så mkt mer än att jag är lite kär. Underbar stad! <3 första dagen var såååå varm, 30 grader och strålande sol! Starstrucked av operahuset och fantastisk mat på Jamie Olivers restaurang. Igår var det regnskurar men varmt och idag, när vi åkt till fantastiska blue mountains som ska ha Australiens bästa utsikt ser vi ingenting annat än regn och dimma tjock som mjölk.. Men det fick bli en day off med caféhäng mest hela dagen, hoppas på bättre lycka imorrn. 

Hopp Hej, leverpastej! 

 

I söndags morse mötte jag upp Anna och hämtade en bil för en roadtrip på great ocean road, det finns ett ord trots att det var lite kyligt och blåsigt: magiskt! Otrolig natur och söta koalor.

 

Härifrån bar det av till lakes entrence (överskattat) på vägen dit passerade vi dock en jättecool nationalpark där vi gärna hade stannat Om vi vetat om det och haft det med i planeringen.. Hela parken låg i vatten, alla träd växte i vatten osv. Ska kolla upp vad den heter..

 

Igår åkte vi till Australiens högsta berg och tog en vandringsled där på totalt en mil. Mkt fint, konstig känsla att traska runt i snö i shorts.. Vägen fit var minst sagt smal och vindlande, uppför berg och nedför berg i ca 3 timmar. Lite läskiga vägat att köra på men det gick fint! 

 

 

Höres! 

 

Over and out

Jag och Anna ska åka på roadtrip mellan Melbourne-Sydney-Brisbane, därifrån flyger jag vidare mot Cairns. 

Jag lovar inget, men jag ska försöka hålla er uppdaterade!

Musklerna darrar och tårarna rinner, men hjärtat slår, även om det slår för fort.

 

 

Du är inte bortglömd, jag tänker på dig, men livet är så mycket ibland att tiden inte räcker till. Dock skall du användas till viktiga saker, som att önska fina människor God jul, och som att berätta hur mycket jag uppskattar dem.

 

- Ni är de finaste och bästa! Ha en underbart fin julafton kära vänner!

 

 

 

 

Det var exakt så det kändes. Jag kom hem från Mando Diaos releaseevent för nya skivan "Infruset" (med trexter av en viss Herr Fröding) för någon timme sedan och är lätt tagen. Fortfarande.

 

Jag hade inte tänkt skriva något om det, tyckte mest att det var en rolig grej att gå på. Men ojojoj! Tillställningen var en såkallad "live på bio"-spelning med tillhörande dokumentär och om jag har fattat det hela rätt så sädes den på totalt 70 biografer i Sverige och Tyskland samtidigt. Det var en sällan skådad skara människor som fyllde den utsålda Stadsteatern i Falun den här kvällen. Ålderskategorin låg nog mellan 8-70 och det var verkligen människor av alla de sorter.  

 

Dokumentären var både intressant och rolig och när konsertdelen började så satt jag bara och gapade. Efter tredje(?) låten "En sångarsaga" så sa jag det till en kompis som var med, att jag ger upp, jag orkar inte höra mer, det är för bra. Och det blir verkligen så ibland, speciellt om jag lyssnar på nån spotifylista jag har satt ihop, men inte med ett och samma band och definitivt inte en och samma skiva. Det här är något alldeles extra. De två frontherrarna i den konstellation av människor som kallar sig Mando Diao, Gustaf Norén och Björn Dixgård besitter en sällan skådad talang. Dom är så musikaliska och har en sån känsla för melodier att det borde ge vilken låtskrivare somhelst både skrivkramp och prestationsångest. Och resten av gänget är skickliga och välslipade musiker som tillsammans alltid lyckas få fram det där lagom perfekta soundet, otroligt snyggt, men inte överpolerat. Men hur än det är så är det som jag tar med mig från den är kvällen melodierna, och texterna, herregud, Fröding, vilka texter! Ödmjukhet och respekt.

 

Jag vet inte vad jag ska säga mer.

 

Skivan släpps på onsdag. Köp den. Och lyssna.

 

 

Jag förstår inte hur jag fortfarande kan tillåta det att ta min energi, hur jag kan tillåta mig att bli så arg och irriterad, och framförallt, hur i hela världen kan man bli besviken gång på gång på gång, trots att man hela tiden vet hur allt kommer att visa sig vara? Hoppet är det sista som överger människan. Det heter ju så, det är så dom säger. Det konstigaste med den situation jag befinner mig i är att jag inte ens är säker på om jag vill hoppas, jag är nästan mer säker på att jag önskar att jag kunde låta bli. Det positiva i det hela är att jag har blivit ganska duktig på att hantera besvikelserna, jag börjar sakta men säkert förvanslas till en gås. Jag är dock inte säker på att det egentligen är en så himla bra sak. Jag vill ta åt mig, av vissa saker, även saker som är tuffa att ta emot, annars tror jag att man slutar utvecklas som människa. Samtidigt är det dumt att ta åt sig så mycket att det slutar med att man vänder alla taggarna utåt av rädsla att bli sårad. Ödmjukhet är ordet. Ödmjukhet och tydlighet. Och tron på sig själv. Jag tror man kommer ganska långt med det.

Hoppas jag.

 

 

 

 

Ibland måste man ställa sig vid sin egen sida och betrakta sig själv utifrån. Då och då måste man lägga handen på sin egen axel, ta ett djupt andetag och säga som det är. Ibland måste man ta ett ordentligt tag och ruska om sig själv, tala om vad som händer och säga att det är dags att vakna, för gropen du gräver börjar bli alldeles för djup. Och ibland måste man bara gå där, sida vid sida, axel mot axel med sitt alldeles egna jag.

 

Hur underbara vänner du än har så måste du lära känna och älska dig själv, även om vägen dit kan vara både stenig och vindlande. -Du är garanterat den enda person du kommer att leva med resten av ditt liv och kan du inte finna din inre styrka och trygghet kommer du heller inte kunna finna den hos andra. Så länge en komplimang bara betyder något i samma stund som den lämnar någons läppar så betyder den antagligen ingenting. Egentligen. Det är först när du ärligt kan säga tack, stoppa ner den i din ficka och plocka fram den när du behöver den som mest som den kommer att betyda något på riktigt.

 

Oavsett vad, låt människor komma in, låt dem ta plats och dela livet med dig, för hur det än är så är delad glädje dubbel glädje.

 

 Stunder av ensamhet må göra dig stark, men om du stänger alla ute, vad ska du då med styrkan till?