När man kommer körande söder ifrån och når Dalarna finns det ett speciellt ställe där jag känner det där lyckliga pirret i magen och hur mungiporna ofrivilligt åker upp till öronen. Man kör ner för en backe där man får en vy över allt vad Dalarna är, det enda som saknas för att vara fullbordat är en sjö eller älven. Den här gången visade sig Dalarna från sin absolut bästa sida och välkomnade mig i skymning med en himmel som bara finns några få nätter i juni varje år. Dimman var påväg att lägga sig som dagg i gräset och hängde lågt över de vildvuxna blomsterängarna. Jag öppnade fönstret och drog in den friska kvällsluften och den underbara doften av fuktigt gräs och tänkte att nu, ja nu är jag hemma! 
Det spelar ingen roll att Skåne är oerhört vackert och att havet, som jag verkligen älskar finns där, jag kan ändå inte tycka att någonting i världen är vackrare är Dalarna dom där ljuvliga dagarna och nätterna. Det är ju hemma och var i världen jag än kommer att bo i mitt liv så kommer jag nog alltid att komma hem när jag återvänder hit. Det var här jag föddes och växte upp och det är härifrån jag har mina allra flesta minnen och det som har format mig till den jag är idag. Min grund kommer alltid finnas kvar här och det kan ingen ta ur mig. Mitt älskade Dalarna.