Jag förstår inte hur jag fortfarande kan tillåta det att ta min energi, hur jag kan tillåta mig att bli så arg och irriterad, och framförallt, hur i hela världen kan man bli besviken gång på gång på gång, trots att man hela tiden vet hur allt kommer att visa sig vara? Hoppet är det sista som överger människan. Det heter ju så, det är så dom säger. Det konstigaste med den situation jag befinner mig i är att jag inte ens är säker på om jag vill hoppas, jag är nästan mer säker på att jag önskar att jag kunde låta bli. Det positiva i det hela är att jag har blivit ganska duktig på att hantera besvikelserna, jag börjar sakta men säkert förvanslas till en gås. Jag är dock inte säker på att det egentligen är en så himla bra sak. Jag vill ta åt mig, av vissa saker, även saker som är tuffa att ta emot, annars tror jag att man slutar utvecklas som människa. Samtidigt är det dumt att ta åt sig så mycket att det slutar med att man vänder alla taggarna utåt av rädsla att bli sårad. Ödmjukhet är ordet. Ödmjukhet och tydlighet. Och tron på sig själv. Jag tror man kommer ganska långt med det.

Hoppas jag.