Det var exakt så det kändes. Jag kom hem från Mando Diaos releaseevent för nya skivan "Infruset" (med trexter av en viss Herr Fröding) för någon timme sedan och är lätt tagen. Fortfarande.

 

Jag hade inte tänkt skriva något om det, tyckte mest att det var en rolig grej att gå på. Men ojojoj! Tillställningen var en såkallad "live på bio"-spelning med tillhörande dokumentär och om jag har fattat det hela rätt så sädes den på totalt 70 biografer i Sverige och Tyskland samtidigt. Det var en sällan skådad skara människor som fyllde den utsålda Stadsteatern i Falun den här kvällen. Ålderskategorin låg nog mellan 8-70 och det var verkligen människor av alla de sorter.  

 

Dokumentären var både intressant och rolig och när konsertdelen började så satt jag bara och gapade. Efter tredje(?) låten "En sångarsaga" så sa jag det till en kompis som var med, att jag ger upp, jag orkar inte höra mer, det är för bra. Och det blir verkligen så ibland, speciellt om jag lyssnar på nån spotifylista jag har satt ihop, men inte med ett och samma band och definitivt inte en och samma skiva. Det här är något alldeles extra. De två frontherrarna i den konstellation av människor som kallar sig Mando Diao, Gustaf Norén och Björn Dixgård besitter en sällan skådad talang. Dom är så musikaliska och har en sån känsla för melodier att det borde ge vilken låtskrivare somhelst både skrivkramp och prestationsångest. Och resten av gänget är skickliga och välslipade musiker som tillsammans alltid lyckas få fram det där lagom perfekta soundet, otroligt snyggt, men inte överpolerat. Men hur än det är så är det som jag tar med mig från den är kvällen melodierna, och texterna, herregud, Fröding, vilka texter! Ödmjukhet och respekt.

 

Jag vet inte vad jag ska säga mer.

 

Skivan släpps på onsdag. Köp den. Och lyssna.