Ibland måste man ställa sig vid sin egen sida och betrakta sig själv utifrån. Då och då måste man lägga handen på sin egen axel, ta ett djupt andetag och säga som det är. Ibland måste man ta ett ordentligt tag och ruska om sig själv, tala om vad som händer och säga att det är dags att vakna, för gropen du gräver börjar bli alldeles för djup. Och ibland måste man bara gå där, sida vid sida, axel mot axel med sitt alldeles egna jag.

 

Hur underbara vänner du än har så måste du lära känna och älska dig själv, även om vägen dit kan vara både stenig och vindlande. -Du är garanterat den enda person du kommer att leva med resten av ditt liv och kan du inte finna din inre styrka och trygghet kommer du heller inte kunna finna den hos andra. Så länge en komplimang bara betyder något i samma stund som den lämnar någons läppar så betyder den antagligen ingenting. Egentligen. Det är först när du ärligt kan säga tack, stoppa ner den i din ficka och plocka fram den när du behöver den som mest som den kommer att betyda något på riktigt.

 

Oavsett vad, låt människor komma in, låt dem ta plats och dela livet med dig, för hur det än är så är delad glädje dubbel glädje.

 

 Stunder av ensamhet må göra dig stark, men om du stänger alla ute, vad ska du då med styrkan till?