Du fina vän med blanka, bruna ögon, sammetslen, kastanjebrun päls och långa, smala ben, om du kunde förstå hur mycket jag tycker om dig!

 

Ja, jag vet. Jag beter mig som om jag vore tolv och hade mitt rum tapetserat med hästplancher från pollux och min häst. Men det är okej. Jag må vara en nörd (nej, jag har inga affischer), men i det här fallet är det mer än hästnörderi. Eatser är en sann vän och han har varit en del av mitt liv längre än många andra. Han är en av få hästar jag alltid känner mig trygg med. ALLTID, oavsett vad som händer och vad vi stöter på, hur fort vi galopperar eller hur mycket han spänner sig och nästan exploderar. Jag litar på honom. Han sviker inte. Han sårar inte.

 

Trots allt är vi lite oeniga ibland, det gäller oftast huruvida vi ska gå förbi kossorna eller inte. Jag biter mig i läppen och satsar stenhårt på att vara den posititva och, ursäkta om jag säger det men i de lägena även den intelligenta av oss två. Det är förlåtligt, alla har vi stunder när vi kanske inte är som allra vassast, eller kanske inte ens tillräckligt vassa för att dela ett löskokt ägg som redan är skalat. Kossor har lite den effekten på min käre vän, han förvandlas till en rostig kniv som någon har försökt skära av järnrör med. Varje gång. Men det är okej, jag förlåter honom för det.

 

Idag var vi ute i skogen på en kvällstur. Det var helt ljuvligt! Easter som nästan alltid är lugn och oftast lite för snäll var supertaggad och körde ett antal bocksprång innan han kunde galoppera ordentligt. Snacka om att han är ett litet lyckopiller när han är på det humöret, jag satt och skrattade för mig själv och log hela vägen hem! -Trots att kossorna fick hissen att stanna på nionde, eller nej förresten, på tredje våningen så var det en underbart härlig tur. Alla har vi våra brister.

 

Easter har sina kossor.

 

 

 

 

Har varit i Amsterdam på studieresa med jobbet, jag har ju varit där förut med skolan men det var jättejätteroligt att komma dit igen. Vi tittade både på saker som jag redan hade sett och endel nya. Jag ska ladda upp lite bilder sen men jag måste skaffa en ny strömsladd till min dator..

 

Förutom alla intressanta objekt har vi dessutom haft jättetrevligt (det mesta har iof en tendes att bli det i trevligt sällskap), bott jättefint och ätit magiskt god mat. Tvårätters till lunch och trerätters till middag på restauranger som antagligen låg klart över en studentbudget och jag kunde bara njuta av att bli bjuden på lyxen. 

 

På grund av den extremt trevliga helgen är jag så trött att jag nästan sover sittandes, man sov kanske inte riktigt så mycket som man borde ha gjort. En vanlig vecka hade det gått bra, men man får så mycket intryck att smälta när man är iväg sådär.

 

Nu måste gaddarna putsas och ridkläderna packas, sen blir det sova av. :)

 

För visst känns det lite så? Att den där sommaren man gått och väntat på inte riktigt hände, att den aldrig riktigt infann sig? Jag har gjort massa roliga saker och fått massa nya fina minnen, men de där varma sommarnätterna när man kan gå i klänning ändå in på småtimmarna och de där varma dagarna när man inte har velat något hellre än att kasta sig i vattnet saknas när jag tänker tillbaka. Jag har längtat och väntat på dom hela sommaren, men dom kom aldrig, de där dagarna, det blev liksom inte sommar på riktigt.

 

Jag antar att det är dags att sluta förneka det faktum att sommaren är slut och att hösten är här och istället njuta av den friska, klara luften och hoppas att vi får en riktigt fin höst. Det är trots allt något speciellt med den här tiden på året. Luften känns liksom renare och en höstmorgon när dimman ligger som en slöja över ängarna och skogen trots det lyckas framstå som om den brann med alla sina fantastiska färger, då är världen magiskt vacker.

 

Trots att vi inte fick någon riktigt sommar.

 

Och trots att den är så jävla orättvis.

Det handlar inte om mig, mina ord är överflödiga och de räcker omöjligt till. Men jag är stum och tårarna bränner.

Läs Kristian Gidlunds blogg och jag lovar att det kommer att få er att reflektera över era liv både en och två gånger. Det räcker med ett inlägg och man vill läsa hela bloggen från rad till rad. En så begåvad kille, på tusen olika sätt och en människa som verkar helt fantastisk på om möjligt ännu fler sätt. Världen är inte rättvis, livet är uppenbaligen den hårdaste skola man kan gå.

 

Jag kan bara tacka Kristian för att han delar med sig och ger mig perspektiv på livet och allt som finns där i. Och jag kan bara önska, hoppas och be att allt ska bli bra och sända honom och alla hans nära och kära energi och styrka att ta sig igenom det som sker.

Ny singel. Med Mando Diao. På svenska.

  

 

Fantastiskt

 

Satt i bilen i morse när en låt gick igång på radion och jag tänkte "vilken fin melodi", nästa tanke var "jäklar vilken bra röst, undrar vem det är, speciell text också". Nästa stund gick det upp för mig att det var Mandos singel från deras nya platta där dom har tonsatt några av Gustaf Frödings dikter, ska bli riktigt spännande att höra resten av skivan.

Det är få dagar man går och lägger sig efter en dag som blev helt som man förväntat sig, och tur är väl kanske det. Livet skulle antagligen vara både enformigt och tråkigt om det skulle vara helt förutsägbart. Ibland är det småsaker som inte riktigt går som man tänkt sig och ibland är det saker som vänder upp och ner på hela livet, ibland är det saker som får en att sucka, fundera eller till och med gråta och ibland får det en att le och skratta. Det är nog just dom där sakerna som är livet, eller som åtminstone gör livet, jag menar vad vore alla dessa dagar utan dessa händelser?

 

Det här inlägget blev bra mycket seriösare än vad jag hade tänkt, jag hade nog inte tänkt så mycket alls. Små funderingar på kvällskvisten. Inget konstigt alls.

 

 

...Har jag hunnit med massa saker. Bl.a. var jag upp till stugan med mamma, mostrar och minsta kusinen Viktor (som inte är så liten längre, håller jag på att bli gammal?!) i helgen. Målning stod på schemat och i strålande sol var det underbart, jag älskar att vara där uppe!

Eftersom Viktor jobbar stenhårt på rollen att bli fiskarmästare (förra gången var det "nån" som råkade vara snäppet vassare även om vi låter det vara osagt vem ;) ) följde jag med ner för att dra upp båten och göra i ordning den för vintern. När vi kom ner upptäckte vi att det var, låt oss säga ganska mycket vatten i älven..

 

Hade man tänkt stå på bryggan och kasta, då står man på bryggan och kastar, även om den ligger två decimeter under vattenytan..