För visst känns det lite så? Att den där sommaren man gått och väntat på inte riktigt hände, att den aldrig riktigt infann sig? Jag har gjort massa roliga saker och fått massa nya fina minnen, men de där varma sommarnätterna när man kan gå i klänning ändå in på småtimmarna och de där varma dagarna när man inte har velat något hellre än att kasta sig i vattnet saknas när jag tänker tillbaka. Jag har längtat och väntat på dom hela sommaren, men dom kom aldrig, de där dagarna, det blev liksom inte sommar på riktigt.

 

Jag antar att det är dags att sluta förneka det faktum att sommaren är slut och att hösten är här och istället njuta av den friska, klara luften och hoppas att vi får en riktigt fin höst. Det är trots allt något speciellt med den här tiden på året. Luften känns liksom renare och en höstmorgon när dimman ligger som en slöja över ängarna och skogen trots det lyckas framstå som om den brann med alla sina fantastiska färger, då är världen magiskt vacker.

 

Trots att vi inte fick någon riktigt sommar.

 

Och trots att den är så jävla orättvis.