Det var exakt så det kändes. Jag kom hem från Mando Diaos releaseevent för nya skivan "Infruset" (med trexter av en viss Herr Fröding) för någon timme sedan och är lätt tagen. Fortfarande.

 

Jag hade inte tänkt skriva något om det, tyckte mest att det var en rolig grej att gå på. Men ojojoj! Tillställningen var en såkallad "live på bio"-spelning med tillhörande dokumentär och om jag har fattat det hela rätt så sädes den på totalt 70 biografer i Sverige och Tyskland samtidigt. Det var en sällan skådad skara människor som fyllde den utsålda Stadsteatern i Falun den här kvällen. Ålderskategorin låg nog mellan 8-70 och det var verkligen människor av alla de sorter.  

 

Dokumentären var både intressant och rolig och när konsertdelen började så satt jag bara och gapade. Efter tredje(?) låten "En sångarsaga" så sa jag det till en kompis som var med, att jag ger upp, jag orkar inte höra mer, det är för bra. Och det blir verkligen så ibland, speciellt om jag lyssnar på nån spotifylista jag har satt ihop, men inte med ett och samma band och definitivt inte en och samma skiva. Det här är något alldeles extra. De två frontherrarna i den konstellation av människor som kallar sig Mando Diao, Gustaf Norén och Björn Dixgård besitter en sällan skådad talang. Dom är så musikaliska och har en sån känsla för melodier att det borde ge vilken låtskrivare somhelst både skrivkramp och prestationsångest. Och resten av gänget är skickliga och välslipade musiker som tillsammans alltid lyckas få fram det där lagom perfekta soundet, otroligt snyggt, men inte överpolerat. Men hur än det är så är det som jag tar med mig från den är kvällen melodierna, och texterna, herregud, Fröding, vilka texter! Ödmjukhet och respekt.

 

Jag vet inte vad jag ska säga mer.

 

Skivan släpps på onsdag. Köp den. Och lyssna.

 

 

Jag förstår inte hur jag fortfarande kan tillåta det att ta min energi, hur jag kan tillåta mig att bli så arg och irriterad, och framförallt, hur i hela världen kan man bli besviken gång på gång på gång, trots att man hela tiden vet hur allt kommer att visa sig vara? Hoppet är det sista som överger människan. Det heter ju så, det är så dom säger. Det konstigaste med den situation jag befinner mig i är att jag inte ens är säker på om jag vill hoppas, jag är nästan mer säker på att jag önskar att jag kunde låta bli. Det positiva i det hela är att jag har blivit ganska duktig på att hantera besvikelserna, jag börjar sakta men säkert förvanslas till en gås. Jag är dock inte säker på att det egentligen är en så himla bra sak. Jag vill ta åt mig, av vissa saker, även saker som är tuffa att ta emot, annars tror jag att man slutar utvecklas som människa. Samtidigt är det dumt att ta åt sig så mycket att det slutar med att man vänder alla taggarna utåt av rädsla att bli sårad. Ödmjukhet är ordet. Ödmjukhet och tydlighet. Och tron på sig själv. Jag tror man kommer ganska långt med det.

Hoppas jag.

 

 

 

 

Ibland måste man ställa sig vid sin egen sida och betrakta sig själv utifrån. Då och då måste man lägga handen på sin egen axel, ta ett djupt andetag och säga som det är. Ibland måste man ta ett ordentligt tag och ruska om sig själv, tala om vad som händer och säga att det är dags att vakna, för gropen du gräver börjar bli alldeles för djup. Och ibland måste man bara gå där, sida vid sida, axel mot axel med sitt alldeles egna jag.

 

Hur underbara vänner du än har så måste du lära känna och älska dig själv, även om vägen dit kan vara både stenig och vindlande. -Du är garanterat den enda person du kommer att leva med resten av ditt liv och kan du inte finna din inre styrka och trygghet kommer du heller inte kunna finna den hos andra. Så länge en komplimang bara betyder något i samma stund som den lämnar någons läppar så betyder den antagligen ingenting. Egentligen. Det är först när du ärligt kan säga tack, stoppa ner den i din ficka och plocka fram den när du behöver den som mest som den kommer att betyda något på riktigt.

 

Oavsett vad, låt människor komma in, låt dem ta plats och dela livet med dig, för hur det än är så är delad glädje dubbel glädje.

 

 Stunder av ensamhet må göra dig stark, men om du stänger alla ute, vad ska du då med styrkan till?  

  

 

 

Från 28:30

I torsdags var jag på höst-infirande bakom Cozmoz i folkets park här i stan. Samma ställe som jag såg underbara Benjamin Francis Leftwich med Sandy på Peace & Love i somras och på samma sälle som jag halvlåg i en soffa under ett upplyst träd och pratade om livet, om allt som har varit och allt som komma skall med en vän som det nu är alldeles för länge sedan jag pratade med.

 

Det där är en sån där plats som jag bara förknippar med fina saker, trots att den egentligen inte är något speciellt alls. Den har någon slags evig förmåga att bli precis så mysig man vill och kan tänka sig, och sen tio gånger bättre ändå.

 

I torsdags var det fyra musikakter och tjusig ljussättning i kombination med tända grillar och fladdrande eldar som tillsammans stod för både värme och stämning. Tre av akterna hade jag aldrig hört talas om och jag blev jätteimponerad av två av dem. Den fjärde var en av mina dalafavoriter Stiko Per Larsson som är så otroligt duktig och aldrig gör en besviken. Lyssna och njut.

 

Stiko Per 

 

David Rönnegård 

 

Doris Hopp (Inte riktigt samma nivå, och heller inte bästa låten, men det var den som fanns på youtube..)