Du fina vän med blanka, bruna ögon, sammetslen, kastanjebrun päls och långa, smala ben, om du kunde förstå hur mycket jag tycker om dig!

 

Ja, jag vet. Jag beter mig som om jag vore tolv och hade mitt rum tapetserat med hästplancher från pollux och min häst. Men det är okej. Jag må vara en nörd (nej, jag har inga affischer), men i det här fallet är det mer än hästnörderi. Eatser är en sann vän och han har varit en del av mitt liv längre än många andra. Han är en av få hästar jag alltid känner mig trygg med. ALLTID, oavsett vad som händer och vad vi stöter på, hur fort vi galopperar eller hur mycket han spänner sig och nästan exploderar. Jag litar på honom. Han sviker inte. Han sårar inte.

 

Trots allt är vi lite oeniga ibland, det gäller oftast huruvida vi ska gå förbi kossorna eller inte. Jag biter mig i läppen och satsar stenhårt på att vara den posititva och, ursäkta om jag säger det men i de lägena även den intelligenta av oss två. Det är förlåtligt, alla har vi stunder när vi kanske inte är som allra vassast, eller kanske inte ens tillräckligt vassa för att dela ett löskokt ägg som redan är skalat. Kossor har lite den effekten på min käre vän, han förvandlas till en rostig kniv som någon har försökt skära av järnrör med. Varje gång. Men det är okej, jag förlåter honom för det.

 

Idag var vi ute i skogen på en kvällstur. Det var helt ljuvligt! Easter som nästan alltid är lugn och oftast lite för snäll var supertaggad och körde ett antal bocksprång innan han kunde galoppera ordentligt. Snacka om att han är ett litet lyckopiller när han är på det humöret, jag satt och skrattade för mig själv och log hela vägen hem! -Trots att kossorna fick hissen att stanna på nionde, eller nej förresten, på tredje våningen så var det en underbart härlig tur. Alla har vi våra brister.

 

Easter har sina kossor.